Insikt på riktigt

Vad hände då när jag hade kommit fram till att det inte är så farligt att misslyckas? Slängde jag mig in i allt möjligt och såg bara möjligheter?

Nej, riktigt så lätt är det inte. Att ifrågasätta mina gamla tankemönster och bli medveten om hur och vad jag egentligen tänker och hur det begränsar mig är ett viktigt första steg. Men innan jag verkligen ändrar mitt beteende behöver jag också komma i kontakt med mina känslor.

Om hela min kropp känslomässigt signalerar fara/rädsla när jag ska göra något utanför min komfortzon är det svårt att bara ignorera känslorna och gå på tanken. Det är viktigt att uppleva och acceptera det som känns också, att se och bekräfta rädslan för att från den platsen kunna glida över mer mot nyfikenhet till det nya. 

Under min utbildning och längs vägen att förstå mig själv har jag många gånger förundrats över när jag fått en teoretisk insikt och tänkt, aha, nu har jag det! För att ett par veckor eller månader senare verkligen känna att insikten satt sig i kroppen. Jag har många gånger beskrivit det för andra som att det är en kugge inuti mig som hakat rätt. Jag förstår nu att det är när min intellektuella insikt också kopplats till motsvarande känsla i kroppen som kuggen hamnar rätt.

För ett tag sedan såg jag en intervju med en av de personer som verkligen inspirerar mig, Joe Dispenza. Han beskrev precis det jag känt och gjorde det mer tydligt för mig.

"Du accepterar, tror och överlämnar dig endast till det du upplever i både tanke och känsla. Om det du upplever i tanke och känsla inte stämmer överens med varandra kan du inte acceptera, tro och överlämna dig."